ibland saknar jag det, ibland inte. jag tänker att man ska inte leva i det förflutna och tänka på vad man kände då istället för hur man känner nu men ändå så gör man det. Man tänker på alla roliga stunder, alla speciella stunder och för nån sekund som får man den där känslan i kroppen och bilden i huvudet. sen tar man åt sig all skuld för att det gick åt helvete och ångrar sig, men är för feg för att säga det. Men allt är så annorlunda nu, och du också på något sätt och jag med såklart. nästan alltid är det så förbjudet att erkänna att man saknar någon, men jag förstår inte varför, för det gör vi väl alla ibland? man vet ju inte vad man har förrän det är borta. jag tänker på sommaren 2008, vad jag hade då och inte nu, den sommaren var jävligt bra, men sen finns de saker som jag skulle gjort annorlunda idag. det är en sån förvirrande känsla.